Överlevnads växter

Här beskrivs de vanligaste överlevnads växter i den svenska naturen samt hur man på enkelt sätt kan bereda dem ute i naturen. Överlevnads växterna som beskrivs är för överlevnad dvs. växterna innehåller kolhydrater (energi), vilket är viktigt vid överlevnads situation. Referens: Överlevnad på naturens villkor av Stefan Källman & Harry Sepp. Bilder in länkade direkt från Virtuella floran http://linnaeus.nrm.se/flora/

Ladda ner detta innehåll som PDF

Närings innehåll

Rötter:

Ger kolhydrater, mineral närings ämnen (främst kalcium) och fiber.

Blad och gröna växtdelar:

80-95 vatten, lågt närings innehåll, små mängder av mineralnäringsämnen (magnesium, kalium, järn och zink) och olika B och C vitaminer.

Blad och gröna växtdelar:

80-95 vatten, lågt närings innehåll, små mängder av mineralnäringsämnen (magnesium, kalium, järn och zink) och olika B och C vitaminer.

Frö, nötter och groddknoppar:

Energirika och innehåller kolhydrater och ibland fett (nötter), innehåller oftast också B vitamin.

Bär & frukt:

Mycket vatten, ca 85%, enkla sockerarter som glukos och fruktos. Några innehåller ganska mycket C vitamin. Organiska syror vilket kan medföra diarré om man äter för mycket.

Innerbarken från träd:

kolhydrater måttliga mängder under vintern. Proteinhalten kan vara ganska hög.

Innerbarken från träd:

kolhydrater måttliga mängder under vintern. Proteinhalten kan vara ganska hög.

Knoppar från träd och buskar:

Innehåller kolhydrater.

Knoppar från träd och buskar:

Innehåller kolhydrater.

Lavarna:

Främst kolhydrater och fiber.

Svampar:

95% vatten, låg energi värde, mindre tillskott av mineral näring. Tex. Selen.

Insamling och berednings princip

Insamlande blad, bär och frukter behöver i vissa fall sköljas, medan rötter behöver prepareras innan de används. Skala alla rötter som innan de används. Det är vanligt att många beska och bittra ämnen sitter i rotens bark. Skär upp rötterna i mindre delar så kokar de snabbare, och eventuellt urlakning går fortare. Bland Lavarna förekommer oftast barr och annat skräp. Genom att skölja och lägga de i ett kärl med vatten flyter skräpet upp på ytan.

Lavar (Sporväxt)

Lavarna är en grupp som har en stor betydelse som föda vid överlevnads situation.

Tillredning:

Lägg lavan i asklutslösning eller 2% lösning med natriumkarbonat (Na2CO3) (20gram/liter vatten, 2 matskedar), vid användning av 5% bikarbonat lösning (NaHCO3) bör man använda 50gram/liter, 3matskedar.
Krama lavan då och då och låt det stå i 2 timmar. Kan du värma den till 40-50 grader är det bra.
Skölj därefter lavarna upprepande gånger i nytt vatten noggrant 3 gånger.
Koka sedan lavan i nytt vatten eller köttbuljong i 45-60min.

Syrliga växter som harsyra, ängssyra, bergssyra eller fjällsyra passa utmärkt som smaksättning i koket. Även rotstock från stensöta ger god smak. Ta en näve växter per liter vatten. Myror ger även pikant och syrlig smak. Minst 50 myror krävs per halv liter.

Har man inte karbonatlösningar för urlakning kan man använda asklut som innehåller kaliumkarbonat. Den bereds på följande sätt:

Samla ihop aska från eldstaden (gråaktig pulver). Den bästa askan får man från lövträdsved, särskild björk, men alla sorts aska går bra. Läggs askan i vatten, en liter aska till en liter vatten.
Varm blandningen och låt den sjuda under 1.5 timme och se till att den inte vidbränns.
Sila därefter ifrån askan genom något tygstycke. Den filtrerande och uppsamlande vätskan är din asklutlösning. Den skall kännas ”hal” mellan fingrarna. Surhetsgraden pH skall vara lägst 12.
Lägg därefter i lavan som skall lakas och låt den ligga över natten om du inte vill värma enligt ovan. Det kan räcka med ett par timmar om lösningen är välgjord. Askluten kan användas flera gånger. Askluten har även flera områden. Tex. Tvättlösning för kläder. Karbonat lösning är alkaliska (basiska) lösningar. Skölj enligt ovan!

Efter urlakning skall lavan kokas innan den äts. Låter man vattnet svalna, bidas det en gele liknade massa bestående av kolhydrater. Ju längre man kokar desto enklare blir att äta. Väl kokande lavar kan även bearbetas till tunna kakor och sedan gräddas på en het flat sten som tunna brödkakor.

Lavar kan även tillredas i en kokgrop, man behöver då inte urlaka lavan, utan den långvarande värme behandling förstör bitterämnena.

Gör ordning en kokgropen
Linda in lavan i ett 5-10 cm tjockt skikt av vitmossa eller någon annan fuktigt växtmaterial (även aluminium folie går bra men blöt upp laven ordentligt först). Blanda i andra födoämnen som tex. bär, rötter eller köttbitar.
Lägg ner paketet i kokgropen och täck ordentligt
Låst stå det stå i 10 timmar eller övernatten. Låt hellre stå för länge an för kort tid.

Lavasorter

Manlav (bryoria-arter)

Valigt i norrland. Skall urlakas. Vid kokning löses den upp i kokvattnet till simmig vätska

Islandslav (Cetraria islandica)

Växer i tallskog, skall urlakas, Kan torkas och därefter smulas sönder, för att vid redning, dvs. förtjocka diverse soppor och andra rätter. Bör blandas med andra ingredienser för att ätas i större mängder. Efter urlakning kokas den till slemmig konsistens, smakar som vitkål.

Tuschlavar (släkterna Lasallia & umbillicaria, navellavar)

Växer endast på klippor och stenar, ofta där regn eller smällt vatten rinner över stenen. Behöver inte urlakas, kan även ätas färsk, men skall kokas för att få ätvänligare konsistens.

Kryptogam (Sporväxt)

Stensöta (Polypodium vulgare) Polypody

Den underjordiska stammen ”roten”, används som till smaksättning (har lakrits liknade smak). Äter man för mycket av roten kan man bli illamående.

Fröväxter växter

Kvanne (Angelica archangelica) Garden Angelica

Fjällkvannen växer vid fjällområden, närliggande och fuktiga ängsmarker, Strandkvannen växer längs kusten men blir inte lika hög som de andra arterna. Det är framför allt unga bladskaft som äts färska. De bör ”skalas”, dvs. den yttre trådiga barken dras av, innan man äter växten. Samtliga arter går att äta. Smaken är stark men något mildare under försommaren än mot hösten. Roten och bladskaften innehåller måttligmängd kolhydrater. OBS! kan förväxlas med den mycket giftiga Sprängörten!

Hundkex (Anthriscus silvestrids) Cow-Parsley

Viktig överlevnads växt som används bla. av militären, samt i överlevnads kurser. Den är en av våran vanligaste växter. Det är roten som används, rötterna grävs upp av grävpinnar, eftersom de går av när man dra i den. Roten smakar som besk morot eller palsternacka, smaken blir bra om man skär roten på längden och kokar i minst 45 minuter. Då försvinner beskheten helt. Man kan även smaksätta den med Rönnbär, en näve per liter vatten och sedan koka i 20 minuter. Bladen kan användas som smaksättning (svag kryddig smak). Rötterna innehåller mycket kolhydrater, stärkelse, om de används under rätt tidpunkt dvs. på hösten första året, samt under vinter – våren. OBS! kan förväxlas med den mycket giftiga Sprängörten och Odört!

Ullig kardborre (Arctium tomentosum)

Roten används, den är mild i smaken och god kokt. Unga blomkorgars botten kan ätas kokta. Roten är mycket kolhydratisk, Består till 80% av torrvikten kolhydraten inulin. Långvarig kokning (timmar) bryter ner inulinet som därigenom blir tillgängligt för vår mat spjälknings apparat. Samtliga kardborre arter kan användas på liknade sätt. OBS! kan förväxlas med den giftiga Jättelokan!

Björk (Betula-arter). Vårtbjörk (Betula pendula) Silver Birch

Unga blad högst 2 veckor gamla kan ätas färska eller i sallader och soppor. De har en viss urindrivande verkan och skall därför förtäras med måtta i en överlevnads situation. Bladen kan torkas och användas som te. Björkens sav är mycket bra som nöd föda. Savstigningar börjar när tjälen går ur marken tills knopparna slår ut. I norra Sverige är perioden bara ca 2 till ½ vecka. I syd och mellan Sverige är perioden mitten av april – maj. Savstigningar sker i trädes ved del. För att komma åt saven borrar man ett 5 cm djup och ½ cm brett hål, och sticker in ett rör i ca 2 cm, sedan hänger man dit ett kärl. Södra Sverige får man ca 10-12 liter/dygn. OBS! man måste täppa igen hålet med tex. en gren, för att inte skada trädet så den dör. Utan borr utrustning kan man tappa sav genom att bryta en gren (ger lite flöde) eller bättre genom att göra ett djup V i trädet i bröst höjd med en kniv, i V-ets underkant sticker man in kniven för att få ett litet hål där man sätter in en uppsamlings ränna tex. näver ett torkad vasstrå som man har kapad på längden. Saven dricks direkt utan behandling. Unga blad har mycket C vitaminer vid 3 veckor ålder, som sedan minskar. Gulgröna inne barken innehåller mycket fiber. Saven innehåller mycket näringsämnen. För dagsbehovet behöver man 6liter sav per dygn. Kokar man bort en del vatten får man en god och söt dryck. Sav kan sparas i max ett dygn.

Ormrot (Bistorta vivipara) Alpine Bistort

Bladen kan ätas färska eller kokta, Grodknoppar repas av och äts färska eller kokta (god nötsmak). Rötter äts färska eller kokta (har en mjölig konsistens och nöt liknade smak). Groddknoppar och rötter innehåller mycket kolhydrater. Bladen har låg närings värde. Växten är bra föda och har hög närings värde.

Svinmålla (Chenopodium album) Fat-hen

Bladen från hela växten används färska eller kokta i olika anrättningar. Vanlig i hela landet, är mycket protein rika.

Rallarros, mjölke, mjölört, (Epilobium angustifolium) Rosebay Willowherb

Älggräs, Älgört (Filipendula ulmaria) Meadowsweet

Växer på fuktiga ängar i hela landet, valigt i skog och stränder. Finns även vid fjäll björkskogar. Välsmakande te. Koka en näve blad per liter vatten i 15 minuter. Älgörten kan även användas som medicinalväxt mot tex. huvudvärk.

Vass, Bladvass (Phragmites australis) Common Reed

Rotstockarna växter hela säsongen och är gulvita och ihåliga. Stjälk baserna hos de gröna skotten är mjuka och kan tuggas (smakar sött). De gröna skotten kan ett snitt göras varvid saften tränger ut och stelnar. De nya och mjuka rotstockar kan ätas och är söta. De skall inte kokas utan tuggas och spottas ut. De ljusaskotten på rotstocken bryts av och äts färska. Rotstocken är mycket kolhydrat rika och innehåller främst sackaros. De skall därför inte kokas om vatten inte tas tillvara. Energirikas under hösten vinter och våren.

Gran (Picea abies) Norway Spruce

På barr görs dryck, det är enklas att använda både barr och grenstrumpar. De mjuka ljusgröna skotten i maj kan ätas färska eller smaksätta tallbarrsdryk. Koka i 15 minuter. Innehåller mycket c-vitaminer. Kådan kan användas som bränsle i lampor, tända eld eller som hygienartikel. Ung färsk kåda är stark bakteriedödande. Smala granrötter kan användas som snören.

Tall (Pinus Sylvestris) Scots Pine

De unga mjuka skotten kan ätas färska eller kokas i maj-juni, Barr kan man göra god nyttig dryck av. 0.5 liter vatten till 2 nävar barr, ca 40 gram från grenspetsar. Koka under lock i 20-30 minuter. Innerbarken på yngre grenar kan användas utdrygning av mjöl för bakning. Barken skrapas av, torkas, malas och urlakas innan den är färdig, men detta är inte lämpligt för nödsituation. Däremot kan man koka barken för att lösa ut de kolhydrater som finns där. De små knopparna som bildas under våren kan ätas färsk eller kokt med andra växter som tex. Lavar.

Groblad (Plantago major) Greater Plantain

Växer I torra plaster och nertrampat mark. Främst som medicinalväxt. Men man kan repa av blommorna eller förna och äta den direkt eller koka gröt av den, kokar dem i 15 minuter. Dryck på bladen blir mycket gott, smakar som rabarberdryck, koka 1dl blad i ½ liter vatten i 20 minuter. Fröna innehåller mycket proteiner, gröna delar innehåller en del fett. Övrigt innehåller de mer sackaros än stärkelse.

Getrams (Polygonatum odoratum) Angular Solomon's-seal

Växer på stenig skogsmark bland klippor och berg och vanligt i södra mellersta Sverige. OBS! allt OVAN jord är giftig! Jordstammen kan ätas. Smakar nötlikt och är god, den är godare rå än kokt, den innehåller saponiner (slämämnen) som skummare kraftigt vid kokning. Innehåller mycket kolhydrater men även inulin.

Ek (Quercus robur) Pedunculate Oak

Växer främst söder om Dalälven. Ekollon kan ätas gröna omogna och bruna. Som grön behöver de ej skalas och har en sötaktig smak. Mogna Ekollon är beskt och innehåller gravämnen. Antigen skala man dem och lägger de i vatten i en vecka eller så rostar man den vid hög värme. Man lägger de med skal i glöden täckta 15 minuter. Skalen skall vara sönder brända, skala och äts. Kan även krossas och kokas med andra växter som tex. syror och bär. Ekollon är mycket energi rikas.

Nypon, Nyponros (Rosa dumalis Bechst) Glaucous Dog-rose, Stenros (Rosa canina)

Frukten Nypon används både färska eller kokt som soppa, den bör kärnas ur på fröna innan den används. Man kan även dela nyponen i 2 delar och klämma sönder den och sedan kokar den. Fröna flyter då upp på ytan och kan skummas av. Nypon ger god smak till tallbarrs dryck. Även de brunsvarta nyponen på sen vintern - våren kan användas. Innerhåller mycket C-vitaminer (1000mg/100g). Även blom bladen kan ätas.

Säv (Schoenoplectus palustris) (Schoenoplectus lacustris lacustris (L.) Palla) Common Club-rush

Kärleksört (Sedum telephium) Orpine

Växer på torra backar, steniga ställen och på berg. Vanligast i södra mellersta Sverige. Särskit vanligt längst kusten. Bladen kan ätas färska och har en friskt smak. Kokta blir de något mildare i smaken. Rötterna är mycket användbara som föda, som färskt eller kokt, smaken är mild och nöt liknande. En användbar växt med stort näringsinnehåll.

Våtarv (Stellaria media) Common Chickweed

Förekommer på skuggiga platser på odlad mark, särskilt runt uthus, lador, men även vid åker och vägkanter i hela landet. Hela växten kan används färsk som sallad eller kokt i soppor. Den har bra C-vitamin halt, även stor mängd kolhydrater.

Maskros (Taraxacum SP.) Dandelion

Förekommer över hela landet. Unga blad kan användas i soppor och sallader. Bladen smakar beskt. Rötterna är mycket användbara men måste urlakas innan de äts. Tvätta rent och strimla rötterna på längden och lägg den rumstempererat vatten under 1.5-2 timmar. Skölj sedan 2-3 gånger. Där efter kan den ätas kokt eller färskt, smakar som svagt beskt kronärtskocka. Rötterna är energi rika hela året. Maskrosen kolhydrater i roten består av uteslutande av inulin.

Bredkaveldun (Typha latifolia) Bulrush

Vanligt i Götaland och Svealand samt längs Norrlands kusten upp till Haparanda. Kallas för ”träskmarkernas snabbköp”, den kan användas mer än bara föda. Innan de bruna blomkolvarna blidas kan den omogna kolven kokas och ätas som majskolvar. Stjälkbaserna (ca 15 cm) kan ätas färska när de yttre gröna bladen tagits bort. Smakar som gurka. Bästa närings värde har rotstockens märg. Märgens omges av ett svampaktigt cellager som måste dras bort. Den fingergrova mittsträngen är kladdig och har långa fibertrådar. Märgen kan ätas färskt men bär kokas. Det går utmärkt att blanda med andra malda växter tex. Lavar och att göra brödkakor. Eftersom Kaveldun växer i diken så måste man kontrollera om området är förorenat. Bladen är kisel rika och styva går bra att användas som flätning av sovunderlag eller taktäckning. Dunet kan torkas och användas till isolering i kläder och skor. OBS! Bladsamlingen kan förväxlas med den giftiga Svärdliljan! som har en oval tillplattad skottbas, samt svag utvecklad rotsystem, den har heller ingen krypande rotstock. Blad halsen är dessutom rödaktig och blommorna gula.

Brännässla (Urtica dioica) Common Nettle

Nässan växer på näringsrika jordar, mestadels runt uthus och ladugårdar , brännhåren vid bladkanten ger utslag i huden och bränning vid beröring. Brännässlan har ett bara järn innehåll, men den innehåller även stor mängd kväve (nitrater), vilket kan orsaka illamående och diarré vid förstor förtäring. Ungablad används vi soppor/stuvningar. Förvällning ger bättre smak. Äldre nässlor blir ”träiga” och smakar sämre. Man kan även tillverka rep av Brännässla genom att:

Blötlägg långa stjälkar under ett dygn
Banka sönder stjälkarna ordentlig
Kamma de torkade stjälkarna med tex. spikar i bräda eller pinnar av trä åtskilliga gånger fibrerna blir då sega.
Fläta ihop buntarna till ett rep. Genom att fläta in nya buntar i den påbörjande flätan, kan du förlänga repet.

Bär

Ripbär (Arctostaphylos alpinus) Mountain Bearberry

Ripbär är ett nedliggande krypande ris som ofta bildar stora mattor. Bladen är tunna, omvänt äggrunda, spetsiga med tydliga nätlika nerver och sågtandad kant. Höstfärgen är mycket vacker, ofta mörkt röd. Arten är inte vintergrön utan bladen vissnar på hösten, men sitter ofta kvar ända till våren. Frukten är en svartblå bärliknande stenfrukt med saftigt fruktkött och fadd smak, den är först grön, sedan röd och slutligen svart. Ripbär är en utpräglad fjällväxt som växer på fjällhedar. Den finns även sällsynt i skogslandet i Norrbotten och Västerbotten.

Hönsbär (Cornus suecica) Skollaber

Frukten är en bärlik röd stenfrukt som bara innehåller en sten med ett frö. Hönsbär växer vanligen på fuktig mager mark och är vanlig i norra Sverige. Den förekommer också mindre allmänt i södra Sverige, till exempel i Stockholms skärgård.

Kråkbär (Empetrum arter) (Empetrum nigrum) Crowberry

Kråkbär har en sydlig utbredning och är den av arterna som dominerar i Götaland och Svealand. Kråkbär växer mest på kalkfattig sandmark och på myrar. Frukterna har en fadd lite besk smak och är inte särskilt goda att äta.

Enbär (Juniperus communis) Common Juniper

En är vanlig i hela landet, den växer i skogar, backar, betesmarker och hedar. Till smaksättning för tex. kött och grytor, endast små bären kan förtäras, En barren kan användas till te och är lenande vid hosta och halsont. Insamling sker med ett skynke under busken, var av man slår busken med en käpp.

Slånbär (Prunus spinosa) Blackthorn, Sloe

Slån är en buske som kan bli omkring två meter hög. Den växer ofta i stora täta snår som är nästan ogenomträngliga på grund av grenarnas vassa tornar. Bladen är små, två till fyra centimeter långa, och bladskaften saknar körtlar. Frukterna, slånbären, kan användas till saft, vin och likör, men bör plockas efter det att de blivit frostnupna. Slån är vanlig i kusttrakterna från Bohuslän till Uppland. I inlandet är den mer sällsynt. Den växer ofta i skogsbryn och öppna marker.

Åkerbär (Rubus arcticus) Arctic Bramble

Åkerbär är en flerårig ört som kan bli upp till två decimeter hög. Den har en krypande jordstam med upprätta skott och den bildar inga revor. Stjälkarna saknar taggar och bladen är trefingrade. Frukterna är mörkt brunröda, mycket aromatiska och börjar mogna i augusti. Åkerbärets frukter har en mycket aromatisk smak och används bland annat till sylt och likör. Åkerbär har en nordöstlig utbredning och är vanligast i de norra landskapen. Den förekommer dock sällsynt ända ner i Östergötland. Den växer oftast på fuktig gräsmark, i diken och snår.

Hjortron (Rubus chamaemorus) Cloudberry

Hjortron är vanlig på mossar och myrar från fjällen och ända ner i Småland, den förekommer också längre söderut men är där mindre vanlig. Hjortronets frukter används mest till sylt eller mylta, men kan även användas till likör. Hjortron är vanlig på mossar och myrar från fjällen och ända ner i Småland, den förekommer också längre söderut men är där mindre vanlig

Hallon (Rubus idaeus) Raspberry

Frukterna mognar i juli-augusti och lossnar då lätt från blomaxeln. Hallon finns i hela landet men är sällsynt på Gotland. Den växer ofta på hyggen och steniga marker, helst på kväverik mark. Hallonets frukter används bland annat till sylt och saft.

Blåbär (Vaccinium myrtillus) Bilberry

Bären mognar i juli-augusti, de är oftast blådaggiga på ytan, men kan ibland vara blanksvarta (f. epruinosum) och kallas då ofta skomakarbär Blåbär är en av Sveriges vanligaste växter, den påträffas oftast i skogar men växer ända upp på fjällhedarna. Blåbären äts med fördel färska, men används mest till sylt, kräm och soppa.

Tranbär (Vaccinium oxycoccos) Cranberry

Tranbär är ett nedliggande ris med tunn och krypande, rotslående stam och rosaröda blommor. Bladen sitter strödda och är smalt äggrunda, vintergröna och läderartade med något nedvikt kant. Bären är ganska stora, vanligen över sex millimeter i diameter, runda, röda, ofta med mörkare röda prickar och mycket sura. De mognar sent och skall helst plockas efter det att de blivit frostnupna. Tranbär är vanlig i nästan hela landet, men är mindre vanlig i fjälltrakterna och är sällsynt på Öland och Gotland. Den växer oftast i vitmossa på fuktiga marker, som kärr och myrar

Odon (Vaccinium uliginosum) Bog Bilberry

Odon är en liten lövfällande buske med blåsvarta bär. Grenarna och kvistarna är gråbruna och runda. Bladen är blågröna, runda i spetsarna och har hel kant. Bären är ofta något ovala och trubbkantade med fadd smak, de är liksom blåbären oftast blådaggiga. I fjälltrakterna förekommer underarten fjällodon (ssp. microphyllum Lange) som är lägre, ofta nedliggande, och har mindre blad och kortare blomskaft än vanligt odon (ssp. uliginosum). Odon är vanlig i hela landet men är inte lika frekvent i kalktrakter, den växer oftast på fuktiga marker som myrar.

Lingon (Vaccinium vitis-idaea) Cowberry

Lingon är ett ris med vintergröna läderartade blad och röda bär. Bladen har nedböjda kanter, översidan är glänsande grön och undersidan blekgrön med glandelprickar . De blanka och klarröda bären mognar i augusti-september. Lingon är vanlig i hela landet och växer oftast på torr och mager mark som hedar och hällmarker, men är även vanlig på annan skogsmark. Bären används till dricka, sylt och gelé. De behöver inte konserveras då de har lång hållbarhet på grund av sin höga halt av bensosyra. Trots att motsatsen ofta anges i litteraturen är C-vitaminhalten i lingon låg.

Svamp (Sporväxt)

Taggsvampar

Blek taggsvamp - Hydnum repandum

Rörsvamp –Karl Johan svamp, Björk svamp och Asp svamp

Karljohan, Boletus edulis, har brun hatt och vita rör som så småningom blir gulgröna. Foten är ljusbrun med ett finmaskigt, vitt upphöjt ådernät. Karljohan är en utmärkt matsvamp.

Röksvamp

Sporerna kan användas för medicinal bruk för tex. Stoppa blödande sår och motverkar infektioner. Vårtig röksvamp, Lycoperdon perlatum, växer på marken i skogar och på gräsmarker. Den är gråvit och päronformig, och ytan är täckt av små vårtor. Med tiden faller vårtorna av och efterlämnar ett nätliknande mönster. När sporerna är mogna sprids de genom en por i toppen av svampen. Unga svampar med vitt fast kött är ätliga.

Vårtig röksvamp - Lycoperdon perlatum

By: Peter Yeung